I början av sommaren blev min/vår 13-åriga katt sjuk. Han magrade jättefort och först trodde vi väl bara att han helt enkelt blivit gammal. Men sen visade det sig att han hade alla symtom man kan ha på nedsatt njurfunktion. När vi åkte in var det redan så pass långt gånget att det inte skulle gå att rädda honom. Men vi försökte i alla fall ge honom en så bra sista tid som möjligt, med hjälp av bl a specialfoder som inte skulle fresta på hans njurar så mycket.
Han var en väldigt livlig och social katt som var med oss överallt. Var vi ute så var han i närheten, eller alldeles mitt i det man höll på med, t ex om man skulle rensa eller plantera. Han tyckte inte så mycket om att sitta/ligga i knät, utom på mornarna när jag satt på toaletten, då kom han alltid och skulle upp i knät och ville aldrig gå därifrån. Annars var han väldigt kelig och ville gärna bli klappad och att hålla honom i famnen och kela var inga problem. Ligga nära i soffan gjorde han också gärna, men inte just i knät. När han ville bli insläppt satte han sig på en låda utanför vardagsrumsfönstret för att nå upp och "knacka på". Han skrapade med tassen på rutan tills nån gick och släppte in honom genom altandörren. Nu kommer aldrig någon knacka på där igen... Eller så satte han sig på fönsterbrädan utanför mitt kontor och ville bli insläppt. Det är där han är på besök på bilderna.
Som mest vägde han runt 6 kilo, en stor och ståtlig katt. Antagligen var hans pappa en Norsk Skogskatt men det vet vi inte säkert. Han är ju nästan lite "brunmaskad" i ansiktet så det kan vara Burma eller nåt liknande också. Mamman var i alla fall en liten, randig bondkatt. Så det var ett rent lyckokast att det skulle bli nåt så vackert av den lilla tufsiga grårandiga kattungen som vi fick hem i början av sommaren 1999.
Hans sista tre veckor är något som vi helst vill glömma snabbt. Ingenting av vår gamla kisse fanns kvar. Han vägde kanske 2,5 kilo på slutet och ville inte någonting. Sista dygnen bodde han under täcket i sonens säng och den platsen ville han inte lämna alls.
Vi sörjer och saknar honom oerhört. Men på nåt vis känns det ändå bra att det är över. Det var ju liksom inte vår katt som fanns hos oss på slutet i alla fall. Och vår andra katt har vi ändå kvar att "trösta" oss med, även om en aldrig kan ersätta en annan. De är ju personligheter och individer i allra högsta grad.
Nu vet ni alla fall varför det varit så tyst på bloggen. Sommaren blev liksom inte alls vad vi tänkt oss. Inga resor och aktiviteter gick att genomföra och ingen energi fanns att uppbringa. Jag hoppas det vänder nu!
Tiger
* 1 april 1999
† 15 augusti 2012
Vad ledsen jag blir att läsa detta. Känner igen mycket och förstår er stora sorg. Han verkar ha varit en fantastisk kisse med stor personlighet! Mitt hjärta går itu när jag tänker på den sjukdom och den sista tiden...när jag läser om täcket och att han inte ville lämna sonens säng...tårarna rinner...
SvaraRaderaNu har han det bättre och slipper ha ont och lida. Han springer säkert med sina vänner över vackra böljande gräskullar och njuter!
Jag är så glad och tacksam att det finns personer som ni som tar hand om och älskar en katt på detta sättet! Och som sätter honom före semester och ledighet (hur tråkigt det än är) Han har haft ett underbart hem och varit så älskad och era fina minnen kan ingen ta ifrån er! Vårda dem ömt!
kram till er alla!!
Tack snälla Anneli för dina vänliga ord. Vi kommer vårda våra minnen ömt - men än så länge gör de lite ont. /Ica
Radera